Vardag igen…

Ivar slår just upp dörrarna till krusbäret när Vera och Petronella kommer gående. Även om de slöts någon form av vapenvila sistlidna fredag, känns det märkligt att se de båda damerna uppträda som så goda vänner. Vera hälsar nådigt och när de installerat sig vid ett bord, ber hon Ivar servera lite kaffe. När han avlägsnar sig hör Ivar hur de börjar viska. Han tänker: ”Vad månde bliva av detta?”

 Knappt har Ivar intagit sin plats bakom disken i receptionen förrän Oskar kommer in, kastar ur sig ett ”God morgon!” medan han skyndar förbi och går in i samlingssalen. Hämtar kaffe åt sig själv och slår sig ner hos de båda damerna.

                                                           

Efter en kort inledning om alldagliga ting, frågar Oskar: ”Vet ni vad jag var med om i lördags?” ”Nej…” Svarar Petronella ganska ointresserat: ”Det var ju fint väder så jag åkte hem till Gösta för att bjuda med honom ut  ut på landet… men han fördrog en dams sällskap och vet ni vilken dam?""Signe Svensson" Svarar Vera, nu betydligt mer intresserat: ”Jaså ni visste…” säger Oskar besviket” ”Visste och Visste…” svarar Petronella ”Man lägger väl ihop ett som annat” och sedan inviger de Oskar i sina planer. Nu hör de hur Gösta hälsar på Ivar i vestibulen. Oskar får bråttom att sätta sig vid annat bord.

Han hälsar när Gösta kommer. Gösta nickar runt och ska också ta kaffe. 

  

  

Denna morgon är Oskar dock mycket förekommande. Studsar upp från sin stol kommer bort och hjälper Gösta med kaffekoppen plus vetelängden. När herrarna satt sig inleder Oskar:

”Tråkigt att du inte hade möjlighet att följa med i lördags, det var riktigt fint där ute nu.”

”Det förstår jag, men hade som sagt andra planer…

Plötsligt har Vera rullat upp vid deras bord:

"Nå säg Gösta, vad är det för dame son slagit oss ur brädet?"

Gösta försöker:

”Jag förstår inte…?”

Men rodnaden avslöjar honom.

Petronella – som nu tagit sig upp på sina kryckor, konstaterar sorgset:

”Å vi som hade det så fint!”

Trots att Gösta vet att bara rörde sig om en lunch i Björkhagens kommunala matsal är han nu så generad att han inte vet vart han ska titta… men får ändå ur sig:"Petronella, du vet att jag är tacksam för den lunchen; men ärligt talat:

Kommunens storköksluncher är väl inget att skriva hem om?"

Oskar kommer till synes till hans räddning:

”Jamen flickor, låt grabben vara, tids nog kryper det nog fram!”